Allt börjar med Stina Wollter. Med hennes sommarprat om den livsförändrande relation som hon hade ynnesten att få ha med en 8-årig flicka som visste att hon skulle dö.
Jag går i skogen och lyssnar. Lyssnar och gråter. Och när jag har lyssnat färdigt finns den bara där, den första raden:
”Jag dog. Det är lika bra att börja med det.”
Det är Veras röst.
Det är så historien om henne börjar. Vera som dör innan hon hunnit fylla sexton. Vera som dör innan hon hunnit bli kär, ta studenten eller uppleva den första kyssen.
Men Vera är ämnad för Custodia Animarum, att skydda de levandes själar.
Andra dimensionen är berättelsen om Veras liv – efter sin död.